GRUNDVALARNA FÖR DET finländska samhället har under århundraden varit så fast förankrade i den nordiska utvecklingen att varken positionen som storfurstendöme under ryska kejsaren eller självsäkerheten som nybliven självständig nationalstat har kunnat riva upp banden till Skandinavien. Andra världskriget tydliggjorde sist och slutligen att Norden var det bästa geopolitiska alternativet i en värld som dominerades av stormakternas intressesfärer.

Under kalla kriget ansträngde sig finländarna för att också samhällspolitiskt nå upp till samma nivå som de övriga nordiska välfärdsstaterna som en jämbördig nordisk välfärdsstat. Sverige var länge en förebild och dess arbetsmarknad erbjöd möjligheter för dem som drabbades av den sena, men desto mer upprivande strukturomvandlingen i Finland. Den finländska versionen av folkhemmet började byggas senare, men senast i slutet av 1980-talet betraktades Finland som ett modelland i den nordiska modellen i internationella jämförelser.

Under perioden då den finska välfärdsstaten byggdes upp och utvidgades tjänade den svenska modellen framför allt socialdemokratiska intressen. Idéer för samhälleliga reformer hämtades från andra sidan Bottniska viken, samtidigt som man försökte lära sig av möjliga fel och misslyckanden där. Initiativen kom från den politiska vänstern. Sverige stod för den framtida modellen, den som skulle förverkligas i Finland inom fem eller tio år.

Kalla krigets slut och lågkonjunkturen under 1990-talet förändrade både de geopolitiska sanningarna och den linjära framtidstron. ”Ödesgemenskapen” mellan Sverige och Finland bestod i och med att de båda ansökte om medlemskap i Europeiska unionen men stannade utanför militäralliansen Nato. Välfärdsstatens expansionstid var nu över. Politiken handlade inte längre om hur socialtjänsterna skulle produceras utan om hur de skulle finansieras. Detta som en följd av att de nordiska socialdemokratiska samhällena anpassade sig till den marknadsbaserade kapitalismens globala segertåg.

DEN NORDISKA MODELLEN har bevarat sin internationella dragningskraft i så hög utsträckning att såväl vänsterns presidentkandidat i USA (Bernie Sanders) som den liberala världsekonomins flaggskepp (The Economist) hänvisar till modellen som exempel. I de nordiska länderna tvistar man å sin sida om vem modellen tillhör och vem som bestämmer om dess innehåll.

Det politiska initiativet har under 2000-talet flyttats från vänstern till högern. Moderaterna i Sverige utnämnde sig till ett arbetarparti och kunde tillsammans med den borgerliga alliansen förverkliga sin arbetslinje under åtta år i regeringsställning (2006–2014). Under den tiden stampade Finlands ekonomiska utveckling på stället, samtidigt som Sverige snabbt reste sig ur den internationella finanskrisen och gick mot nya glansdagar.

Det finns gott om förklaringar till varför vägarna gick åt olika håll, allt från olika euro- och valutalösningar till den industriella produktionsstrukturen, men i den finländska debatten är det främst näringslivet och högern som lagt beslag på exemplet Sverige. Den som personifierar denna förändring bäst är nationalekonomen Juhana Vartiainen. Han har alltid varit en trogen anhängare av den nordiska välfärdsstaten, men avstod inför riksdagsvalet 2015 från sin socialdemokratiska partibok för att i stället kandidera för Samlingspartiet.

Vartiainen, som under årtionden innehaft betydande poster i Sverige, har gjort det till sin mission att förnya den finländska arbetsmarknadspolitiken. Gång på gång har han hänvisat till erfarenheter från de skandinaviska länderna som har lett till högre sysselsättningsgrad, lägre arbetslöshet, bättre löner och ekonomisk framgång.

I Sverige har detta underlättats av en smidighet på arbetsmarknaden med lokala avtal, i Danmark gäller en aktiv arbetskraftspolitik och i Norge bland annat en lättare modell för allmänbindande kollektivavtal. Fackföreningsrörelsen har i dessa arrangemang funnit en egen konstruktiv roll, medan facken i Finland enligt Vartiainen skyddar gamla korporativa maktstrukturer i samarbete med arbetsgivarorganisationerna.

Konkurrenskraften, företagen och utbudet av arbetskraften har betonats i den politik som Juha Sipiläs borgerliga regering drivit, och dess arbetsmarknadsinitiativ har provocerat fram ett hårt motstånd från fackföreningarna. Enligt den traditionella arbetarrörelsen kännetecknas den nordiska modellen av en avtalskultur, där en av grundpelarna är de starka arbetsmarknadsorganisationerna samt trepartssamarbete med statsmakten.

De nordiska socialdemokraterna har utvecklat sin modell för framtiden i ett omfattande NordMod 2030-projekt, men i Finland har projektet inte fått något större politiskt genomslag. Däremot har framtidshuset Sitra försökt rida på den nordiska modellens ideologiska tradition och positiva image och inkluderar dem i sina visioner, där t.ex. basinkomsten lyfts fram som en potentiell lösning på arbetsmarknadens utmaningar.

DEN NORDISKA VÄLFÄRDSMODELLEN är ett starkt varumärke som president Sauli Niinistö marknadsfört när han mött världens ledare. I det politiska samtalet verkar alla stöda modellen, till och med reformivrarna som motiverar det med att de vill rädda välfärdssamhället. Få har vågat ifrågasätta huruvida själva modellen faktiskt är saliggörande.

Den som kommit närmast är Samlingspartiets riksdagsledamot Elina Lepomäki, som anser att de nordiska länderna har lyckats ekonomiskt trotsvälfärdsstaten snarare än tack vareden. Hon hämtar sina positiva referenser från Britannien och USA snarare än från Skandinavien. Dessa länder har betydligt bättre än de nordiska länderna förmått inkludera en stor mängd invandrare i samhället.

För Sannfinländarna är det igen invandringen och det mångkulturella, med element som brinnande förorter, våldtäkter och hedersmord, som gjort Sverige till en dystopi. De anser att samma företeelser kommer att slå rot också på denna sida av Bottniska viken om inte strikta begränsningar av invandringen införs. Så som förr visar Sverige hur Finland kommer att se ut om 10–15 år.

Desto större var glädjen hos Sannfinländarnas ledarduo Jussi Halla-aho och Laura Huhtasaari när de på plats i Stockholm bevittande Sverigedemokraternas stora framgång i riksdagsvalet hösten 2018. Sannfinländarnas tidigare ordförande Timo Soini hade hållit en viss distans till SD på grund av dess nynazistiska bakgrund, men sedan Jimmie Åkesson putsat upp partiets rykte har kontakten mellan partierna stärkts. Samarbetet har öppnat nya möjligheter både inom Nordiska rådet och EU-parlamentet.

Förutom då det gäller invandrarfientligheten har de nationalpopulistiska grupperna i Norden en gemensam syn i kritiken mot EU. Utifrån dessa värden vidgas den internationella referensgruppen till östra Centraleuropa, där framför allt Viktor OrbánsUngern har varit en populär förebild. Det finns mycket gott att säga också om Italien, nu då besläktade rörelser tagit makten där.

För Sannfinländarna lever alltså den nostalgiska drömmen om den nordiska välfärdsstaten fri från invandrarnas inflytande eller besvär. Människoströmmarna från södra Europa är ett hot inte bara mot kulturen och livsstilen utan också mot den sociala säkerheten. Nationalstaten som basenhet består, i motats till vad den nordiska motståndsrörelsens radikala falang förfäktar i sin vision av Norden som en nationalsocialistisk republik.

MELLAN FINLAND OCH SVERIGE har det rått ett visst säkerhetspolitiskt beroende ända sedan länderna var ett och samma rike. Det har inte betytt att länderna gått samma öde till mötes, vilket till exempel andra världskriget visade, utan snarare att vardera landets lösningar har en stor betydelse för det andra landets värderingar och beslut.

Det har varit – och är fortfarande – nödvändigt för yttre makter att ta ländernas bilaterala relationer i beaktande. Som exempel kan nämnas att Sovjetunionen tog med Sveriges reaktioner i beräkningen då stormakten utövade sin Finlandspolitik. Till exempel fanns risken att ett stärkt militärt och politiskt grepp om Finland skulle driva Sverige i famnen på Nato.

Ekvationen kvarstår, men på ett mera komplext sätt. Både i Finland och i Sverige är meningarna delade gällande en ansökan om medlemskap i Nato. Opinionsmätningarna har tydligt visat att medborgarna prioriterar en militär alliansfrihet framom en militär allians. De senaste årens ryska aggressioner har temporärt rubbat opinionerna, men inte ändrat på helhetsbilden.

Samtidigt har ländernas bilaterala försvarssamarbete intensifierats på ett aldrig tidigare skådat sätt. Det åtnjuter ett odelat stöd, som sträcker sig till ett utvidgat nordiskt samarbete och ett mångfasetterat partnerskap med västmakterna och Nato. På experthåll är man så gott som enig om att det lönar sig att agera på ett samordnat sätt, oberoende av vad som beslutas om en framtida allians.

Enligt opinionsmätningar kommer Sveriges beslut att påverka den finländska opinionen och har med all säkerhet betydelse för statsledningens övervägande. Tillsammans kan dessa två faktorer utgöra en pendel som får Finland att svänga i riktning mot en militär allians. Det är bäddat för en uppsjö av spekulationer i frågan.

Sveriges borgerliga allianspartier stöder alla en anslutning till Nato. Inför det svenska riksdagsvalet 2018 målade de finländska Nato-anhängarna upp en bild av att det inom den svenska socialdemokratin skulle finnas delade meningar i frågan. Efter ett maktskifte skulle Finland kunna tas på sängen igen, som i början av 1990-talet då Sverige ansökte om EU-medlemskap utan att på förhand informera den finländska statsledningen.

Säkerhetspolitiken ägnades liten uppmärksamhet i den svenska valrörelsen och valresultatet satte definitivt punkt för Nato-diskussionen. Det fortsatta mandatet för Stefan Löfvens rödgröna koalition innebär att frågan om en militär allians inte blir aktuell under denna regeringsperiod. Det betyder i praktiken att frågan också stryks från agendan inför det stundande riksdagsvalet i Finland. Radikala förändringar i omgivningen, framför allt i Östersjöområdet, kan givetvis förändra läget.

I DE SENASTE ÅRENS POLITISKA diskussioner har Sverige och de övriga nordiska länderna behållit sin position som Finlands viktigaste internationella referensram, jämförelseobjekt och källa för influenser. De rådande förhållandena stöds av motvinden mot en mer allmäneuropeisk integration och den empiriska traditionen där de skandinaviska länderna erbjuder forskare en naturlig och meningsfull referens.

Det förefaller som om bilden av Estland som ett framgångsrikt ”digiland” med en alternativ samhällsmodell skulle ha bleknat och landet evalueras ofta i förhållande till det nordiska välfärdstänkandet. Ännu mindre entusiasm väcker tanken på att räkna in Finland i den östeuropeiska referensgruppen, kanske med undantag för en viss iver hos sannfinländarna.

Näringslivet i Finland och Sverige är mer integrerat än någonsin och Norden är en naturlig hemmamarknad i den globala marknadsekonomin. Därtill kommer att den nordiska modellen motiveras allt mer med ekonomiska argument än med etiska, eftersom de nordiska länderna ju klarar sig bra i en internationell jämförelse. Ekonomiforskare och ekonomer har tagit över den position som sociologerna och de socialpolitiska experterna hade under välfärdsstatens expansionsfas.

Fortfarande fungerar exemplet Sverige som ett starkt argument när olika aktörer i Finland försöker få igenom sin sak. Det är naturligtvis klokt att lära sig av välfungerande lösningar, men oftast väljs endast den aspekt hos grannen som passar den egna argumentationen bäst. Ingen modell fungerar som sådan i ett annat land och de politiska konstellationerna förändras inte i samma takt.

De kulturella samt samhälls- och geopolitiska banden mellan Finland och Sverige har i varje fall funnits i århundraden. De är starka och i många fall så självklara att man inte ens nödvändigtvis inser hur speciella de är.

När författaren Tua Forsström, som första ledamot från det självständiga Finland, i februari 2019 valdes in Svenska Akademien konstaterade Helsingin Sanomat i sin ledare att valet var ett uttryck för den andliga närheten mellan länderna. ”Det skede då Finland och Sverige blickade åt olika håll börjar vara över på nästan alla områden i samhället.”

 

Den svenskspråkiga sammanfattningen av min studie “Ruotsin malliin – Pohjoismaat suomalaisessa politiikan argumentaatiossa”, publicerad av Tankesmedjan Magma (2/2019).