NATIONELLA SÄRDRAG är i hög grad generaliseringar, ett slags nationella djupströmmar mot vilka dagspolitiken framträder som ytskum. Även om särdragen kan urskiljas i vardagens förhållningssätt, blir identiteterna på allvar tydliga först vid kriser och omvälvningar.

Varför förhöll sig Finland och Sverige på olika sätt till covidpandemin, fastän länderna som samhällsmodeller är mycket lika varandra? Varför var Finland snabbrörligare i att söka sig mot EU:s kärna i fråga om en gemensam valuta eller som medlem in i Nato efter Rysslands anfall på Ukraina?

Även om mycket i kulturen är förenande, formas det mentala minnet av historiska erfarenheter. I ljuset av detta är Sverige en gammal stormakt och senare Nordens skyddade centralstat, medan åter Finland genom sitt geopolitiska läge har prövats som ett gränsland mellan en västlig och östlig kultursfär.

I NATOPROCESSEN betonades på både sidor om Bottniska viken att det var bra att grannarna i samma takt och hand i hand gick mot samma lösning. Så blev det också, även om Turkiet med sitt trixande ställde till det en aning i planeringen.

Några bestående ärr i den svensk-finska solidariteten uppstod inte, på det sätt som somliga fortfarande erinrar sig från ländernas EU-anslutningsprocess. Tvärtom, de inbördes relationerna har prisats för att nu vara mer intima än någonsin sedan riksklyvningen i 1800-talets början.

Detta till och med på en mera jämbördig grund utan de tidigare storebrors- och mindervärdskomplexen. ”I själva verket verkar det som om det i Sverige just nu är ganska coolt att vara finländare”, som Alexander Stubb tolkade sina intryck, då han våren 2024 som president gjorde sitt första besök till grannen.

SÅ VÄLKOMMEN SOM Finlands-boomen ändå är tränger denna nödvändigtvis inte så långt ner under ytan. Opinionsundersökningarna tyder på att svenskarna nog vill veta mera om Finland, men inte är benägna att göra sig alltför mycket besvär i saken.

Kulturellt är Sverige rätt självtillräckligt. Medan finländarna frossar i grannens deckare och tv-serier, tävlar den svenska underhållningsindustrin i en egen liga tillsammans med den stora världen.

Reseplanerna i Finlands riktning verkar inte vara i ökande, och långt ifrån alla i Sverige vet att här talas svenska som ett nationalspråk.

Den starkare betoningen på säkerhetsaspekterna har i själva verket förstärkt den traditionella bilden att Finlands roll är att utgöra ett buffertland mot det eviga ryska hotet. Även i Sverige finns gott om entusiaster för Finlands krigshistoria, eftersom de egna krigsinsatserna ligger flera sekler bakåt i tiden.

Finländarna har skäl till stolthet över en väl upprätthållen försvarsförmåga och -vilja, men det blir torftigt, om den nationella identiteten hänger på vinterkriget och den militära dugligheten. En tillfällig medalj i ishockey är en klen tröst, som en extra pränika på hjältefolkets bröst.

EN GRUNDFRÅGA i predikamentet som gränsland är om Finland är att betrakta som ett fjärde baltiskt land eller ett femte nordiskt. Nyckeln till Finlands framgångshistoria under 1900-talet hittas i att landet lyckades slingra sig bort från de tyska och ryska krigsstigarna och in i den skandinaviska grupperingen.

Med kommunismens och Sovjetunionens kollaps fanns en förväntan att skiljelinjerna i Östersjöområdet skulle luckras upp i takt med de baltiska ländernas och Polens demokratisering och välståndsökning inom ett sammanväxande Europa. Rysslands aggressiva maktpolitik har slutit leden, men också förändrat det mentala landskapet.

Trots att försvarssamarbetet och ödesgemenskapen med Sverige redan under år har svetsat ihop våra länder sömlöst och länderna ligger inom samma kommandostruktur inom Nato, präglas Finlands identitet åter av framför allt den skarpa klyfta som den långa östgränsen utgör.

I det perspektivet går det lätt att placera in Finland i samma referensgrupp som det östra Centraleuropa, i skuggan av den nya järnridån mellan det oberäkneliga Ryssland och Europa.

Publicerad i tidningen Katternö 1/2025