ÄNDÅ FRAM TILL årsskiftet 2011/2022 var finländarnas Natomotstånd tydligt och stabilt i olika opinionsmätningar. Gång efter gång svarade (klart) över hälften ”Nej” till frågan ”Borde Finland ansöka om medlemskap i Nato”, medan (högst) en fjärdedel svarade ”Ja”. Resultat varierade förvånansvärt lite oberoende av vilka som beställde opinionsundersökningarna eller vilka metoder de använde sig av.

För att göra Natofrågan ”sexigare” började opinionsmätarna spekulera om hur medborgarna skulle reagera om presidenten och den övriga statsledningen valde att rekommendera Natomedlemskap. Stödet ökade några procentenheter, men inte alls lika mycket som ”Ja”-sidan säkert önskade.

Den motvilliga folkopinionen var problematisk speciellt för Samlingspartiet som i princip (tillsammans med det lilla Svenska Folkpartiet) hade tagit ställning för Nato. Och det hjälpte inte att partiets före detta ordförande Sauli Niinistö inte visade någon iver att främja projektet efter att han år 2012 blev vald till Finlands president, och som på den posten leder landets utrikespolitik.

Tvärtom. En irriterade Niinistö tyckte att det var naivt från Samlingspartiet att han nu som president, skulle överge sin egen mer reserverade syn på Nato och sedan gå emot Finlands negativa syn på medlemskap i Nato.

EN ANNAN DIMENSION rörde den hypotetiska frågan om Finland borde gå med i försvarsalliansen om Sverige gjorde det. Man kunde på goda grunder anta att den svenska grannens beslut skulle påverka mer än vad opinionsmätningarnas siffror visade.

Vinterkriget kastar fortfarande sin skugga över den finska nationens mentalitet. I historiens ljus var det inte särskilt lockande att stå ensam mellan Nato och Ryssland. Det låg en viss poäng när det skämtades om att Finlands eventuella Natomedlemskap hängde på Sveriges socialdemokrater som höll fast vid den traditionella alliansfriheten.

Men kunde Finland lita på Sverige? Då och då spreds i Helsingfors rykten och hotbilder om att de svenska socialdemokraterna skulle byta sin linje lika lätt som i EU-frågan i början av 1990-talet, vilket skedde utan att de svenska politikerna i förväg förberett sina finländska kolleger.

Oftast föll det på försvarsminister Peter Hultqvists lott att skjuta ner sådana lösa spekulationer som politiskt motiverade kampanjer. För Finlands del såg den långvarige utrikesministern Erkki Tuomioja till att potentiella Natoanhängare bland socialdemokrater höll låg profil.

Säkerhetspolitik och försvar var inte områden där det lönade sig att utmana konsensus. Internationellt orienterade politiker fokuserade mer på Europapolitiken.

I FINLAND FANNS tre vägar eller strategier för att undvika klarspråk i Natodebatten. Först och främst hänvisades även i officiella utredningar till att Finland hade en uttalad Natooption som höll öppet för möjligheten att gå med i försvarsalliansen. Men tidpunkten att aktivera den var aldrig den rätta.

Optionen sände ett slags varningssignal utåt (till Ryssland) men begreppet var på sätt och vis svår att begripa i väst. Alla andra demokratiska länder har exakt samma rätt att ansöka om medlemskap, det gäller förstås också Sverige vars försvar är lika kompatibelt med Nato som Finlands.

För det andra betonades det bilaterala försvarssamarbetet med Sverige som i vissa finländska framtidsvisioner kunde utvecklas mot ett fullt försvarsförbund. Även fungerande militära relationer med USA och Storbritannien innebar att Finland ansåg sig kunna nöja sig med partnerskap med Nato utan artikel 5:s skydd.

Den tredje aspekten gällde EU:s säkerhetsdimension som Finland ville utveckla i stället för att tala om Natomedlemskap. President Niinistö brukade fråga sina europeiska kollegor hur de tolkade Lissabonavtalets solidaritetsartikel 42.7 i praktiken. Svaren tycks ha varit mera undvikande än övertygande.

DET VISADE SIG att det varken var Finlands eller Sveriges statsledning som förändrade finländarnas syn på Nato utan Vladimir Putin och Rysslands anfall mot Ukraina. En sådan hypotetisk fråga hade aldrig ställts i opinionsmätningar.

Alla tre ovannämnda strategier förlorade sin dämpande effekt på folkopinion i Natofrågan. Vad skulle bli kvar av Natooptionens trovärdighet om inte Finland faktiskt sökte medlemskap i Nato nu när den europeiska säkerhetsarkitekturen förändrades i grunden? Skulle man vänta på ett militärt anfall mot Finland?

Försvarssamarbete med Sverige är bra och nödvändigt även i framtiden men det erbjuder inte tillräcklig avskräckning i form av västliga försvarsgarantier. Finlands beslut i fjol att köpa amerikanska jaktplan i stället för JAS Gripen signalerade var landet anser att skyddet finns på lång sikt.

EU:s och dess medlemsländers reaktion på det ryska anfallet har varit enhetligt och bestämt. Ändå har det blivit allt klarare att unionens militära redskap är Nato. Medlemskapet i försvarsalliansen är därför ett logiskt steg att ta för att stärka också den europeiska dimensionen i säkerhetspolitiken. Ingen vill bygga parallella försvarsorganisationer.

FOLKOPINIONEN i Finland började förändras redan under vinter men sedan mycket dramatiskt efter den 24 februari, Natofrågan nådde då ett slags ”point of no return”. Statsledningen, partiledare och andra politiker har inte lett den här processen utan deras roll har varit att hitta den tryggaste väg för Finland in i Nato.

Det har inte varit tid för någon grundlig medborgardebatt. Ännu i början av februari argumenterade Erkki Tuomioja i en pamflett för att Finland inte borde använda sin Natooption. Nyligen berättade han i en intervju att han nu är redo att rösta för finländskt Natomedlemskap.

Möjligheten att gå motströms är förbi – även för de ännu tveksamma. Alla hoppas att Natosteget kan tas gemensamt och samtidigt med Sverige. Men om Sverige väljer att inte ansöka om medlemskap kommer det inte att hindra Finland från att skicka in sin ansökan.

 

Dagens Arena 10.5.2022