REGERINGSKRISEN OCH Antti Rinnes avgång leder till en situation där statsministern inte längre samtidigt är ordföranden för det största partiet. Socialdemokraterna väljer nu en ny regeringschef bland sina tyngsta politiker, men som parti är SDP inte i en inre kris och behöver inte byta ledningen.

Med all sannolikhet stannar Rinne på sin plats som partiledare ändå till juni 2020 då SDP enligt nuvarande tidtabell har sin nästa kongress i Tammerfors. Vad som händer där och efter det är en annan fråga.

Ett sådant arrangemang har Finland inte sett på nästan 30 år. Efter riksdagsvalet 1987 och det sorgliga kassaskåpsavtalet handplockade president Mauno Koivisto Harri Holkeri för att denne skulle bilda en blåröd regering trots att Samlingspartiet bara var det näst största partiet och Ilkka Suominen dess ordförande.

Under den nuvarande grundlagen är en likadan handling inte möjlig. Presidents roll i regeringsbygget är minimal. Allt sker nu under riksdagens kontroll och mellan partierna som naturligtvis placerar sina ledare i högsta möjliga maktpositioner. Men det har inte alltid varit så.

VINTERN 1968 FÖRNEDRADE SDP sin egen ordförande Rafael Paasio genom ett beslut att den socialdemokratiska partiledaren och statsministern inte borde vara en och samma person. En sårad Paasio valde då partiet och finansministern Mauno Koivisto blev den nya regeringschefen.

Inte en dålig arbetsfördelning i historiens ljus. Och också Paasio fick sin revansch när han 1972 ledde en socialdemokratisk minoritetsregering – utan att någon hänvisade till den tidigare pinsamma principen.

Efter att ha upprättat sin prestige kunde Paasio lämna först statsministeransvaret och 1975 också ordförandeskapet till partisekreteraren Kalevi Sorsa. ”Rafu” åtnjöt – och åtnjuter fortfarande – stor respekt som arbetarrörelsens sista stora proletär.

Det var just Sorsa som i Finlands politiska kultur först på 1970-talet skapade den moderna profil för ordföranden som partiets mer eller mindre obestridlige ledare som vi nu för tiden tar nästan för given.

Tidigare hade bland annat partisekreterarna spelat en mycket central roll. Eller så kallade starka män, som Väinö Tanner, oberoende av sina formella roller. Också Urho Kekkonen var statsminister fem gånger på 1950-talet, men aldrig Agrarförbundets ordförande.

SDP PRÖVADE 1979–1981 ”tvillingtornsmodellen” i vilken Sorsa ledde partiet och folkrörelsen och folkets favorit Koivisto regeringen. Experimenten var mestadels frustrerande och fungerade endast i den meningen att Koivisto vann presidentens post efter den gamle och sjuke Kekkonen.

Sorsa måste nöja sig med statsministerns roll som han skötte längre än någon annan i Finlands politiska historia. Hans skugga blev så pass tung att efterträdaren Pertti Paasio hade 1987 stora svårigheter att skaffa sig trovärdighet på partiledarens plats.

Det hjälpte inte alls till att Paasios utdragna entré i regeringen utåt närmast såg ut som en fars. Ur nationell synvinkel blev frågan inte alltför tillspetsad då SDP inte i det läget var ett statsministerparti.

Sonen Paasios tur i partiets högsta topp blev kort och slutade i en extra partikongress 1991. Tio år senare lyckades inte Ville Itälä bättre i Samlingspartiets ledning då gamle chefen Sauli Niinistö fortsatte på den mäktiga finansministerns plats.

För sin del kunde SDP:s ordförande Paavo Lipponen 2003 välja att bli riksdagens talman fast Socialdemokraterna blev Centerns juniorpartner i regeringen. Efter åtta år som statsminister var han som pappa Paasio i det senare skedet: Lipponen lämnade rum för andra utan att någon ville eller kunde utmana hans auktoritet.

DET FINNS INGEN AUTOMATIK att statsministern också måste vara en partiledare. I till exempel Tyskland nominerar partierna sina kanslerskandidater före förbundsdagsvalen.

Finland har delvis försökt kopiera den traditionen, men i praktiken brukar alla partier puffa fram sina respektive ordförande. Ett ”statsministerval” anses gynna de största partierna om de råkar ha en lämplig galjonsfigur i den eviga politiska kampen.

Finlands politiska kretsar tycks vara alltför små för delat ledarskap. Det behöver inte betyda en autoritär ledarstil utan att ansvaret ligger på samma axlar som makten. Var och en måste sedan hitta sitt sätt att bära beslut och skaffa godkännande för dem.

Sedan Kekkonens presidentera har statsministerns status och agerande blivit allt viktigare och medlemskapet i EU bara understryker trenden. Hen måste stå på egna ben och kan inte vara någons nickedocka.

DET BLIR INTRESSANT att se hur SDP hittar ett fungerande system i den nya situationen. Antti Rinne måste hålla sitt energiska behov att påverka inom sådana ramar att det inte tär på den nya statsministerns auktoritet.

Rivaliteten måste undvikas. Dagens läge är lättare än för 40 år sedan då allt skedde under presidentspelet och statsminister Koivisto som chefdirektör vid Finlands Bank var relativt oberoende av partiets ledning.

Den som SDP nu lyfter fram kommer säkert från partiets inre krets och är knappast en individualist – en ensamvarg. Ändå skulle man tro att det i den kommande ”dubbelmakten” främst är en fråga om en övergångsperiod fram till nästa sommar.

Som vi just har lärt oss: i politiken är även sex månader en lång tid.

 

Publicerad i Hufvudstadsbladet 6.12.2019