Hur står det egentligen till med svenskan i Finland? Ja, även om det är viktigt att vakta hur landets språkrelationer utvecklas finns det inga större skäl för överdriven alarmism, menar tankesmedjan Magmas samhällsanalytiker Mikko Majander.  

”Man kan säga att de språkliga rättigheterna har medvind just nu”, sa Corinna Tammenmaa från Justitieministeriet när hon intervjuades inför Svenska dagen (Vasabladet 6.11.). De finlandssvenska institutionerna har också varit nöjda med den nuvarande regeringskoalitionen, i vilken också Svenska folkpartiet är representerad vid sidan om Socialdemokraterna, Centern, de Gröna och Vänsterförbundet.

Regeringens allmänna hållning tycks även vara en annan än under Juha Sipiläs borgerliga regering (2015–2019). Men inte ens då lyckades nationalpopulisterna (Sannfinländarna, efter partisplittring Blå framtid) trots att de innehade ministerposter i grunden utmana Finlands tvåspråkighet. Bedömningen är naturligtvis subjektiv och beror bland annat på var och ens egen identitet och magkänsla.

Enligt en opinionsundersökning (från 2018) ansåg bara tre procent av de finskspråkiga att finlandssvenskarna har det illa, medan hela 30 procent av de svenskspråkiga delade påståendet. Dubbelt så många av de som har en stark minoritetsidentitet instämde i påståendet jämfört med de svenskspråkiga som inte satte större vikt vid minoritetspositionen. Annars avvek de olika språkgruppernas samhällssyn och värdegrund förvånansvärt lite från varandra. Samma trender kan iakttagas från opinionsbarometrar som Tankesmedjan Magma har gjort bland svenskspråkiga unga i Finland.

Men den finska statens uttalade vilja och myndigheternas åtgärder når inte nödvändigtvis ut i vardagslivet. I en ungdomsbarometer från 2018 angav 42 procent av alla som svarade att de någon gång blivit illa behandlade för att de talar svenska, flickorna i klart högre utsträckning än pojkarna. Vanligast har varit att svenskspråkiga uppmanas tala finska eller får höra glåpord. Få har upplevt hot om fysiskt våld.

Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver i sin hörna att det språkliga klimatet i Finland har blivit sämre under senare år: ”Det händer numera att journalister på svenska delen av YLE mordhotas för att de sprider ’svenskapropaganda’. Svensktalande säger att de undviker att tala svenska på vissa ställen.”

Det här är knappast nya fenomen (fast ”mordhot” låter nog ovanligt extremistiskt). Exempelvis Jörn Donner mindes ungdomsgäng under efterkrigstiden som hotade svenskspråkiga på Helsingfors gator. För att inte tala om 1920- och 1930-talets språkstrider. Trots min finskspråkiga bakgrund bevittnade jag samma mönster på 1980-talet. Men å andra sidan hör man på 2000-talet så många olika språk på stan att svenskan inte låter ovanligt provocerande (berättar mina barn som har svenska som modersmål).

Möjligtvis är det i dagens läge inte fråga om ökat ”svenskhat” i Finland utan att trenden snarare speglar tidens anda med nya metoder och möjligheter att reagera. Journalister – och forskare – som skriver om invandring, religion, terrorism, Ryssland, EU, integration, klimatförändring, feminism etc, får allt oftare hat-post och obehagliga kommentarer i sociala medier. Och det är säkert farligare att i vissa sammanhang tala arabiska eller swahili än svenska.

Ändå är relativisering en mager tröst och framtidstron någonting vi aktivt måste kämpa för. Vi har alla skäl att bekymra oss om 61 procent av de enspråkigt svenska och 38 procent av de tvåspråkiga ungdomarna inte tror att det kommer att vara lättare att leva som svenskspråkig i Finland om tio år. (Magmas ungdomsbarometer 2020)

Finland står inför också en stor demografisk utmaning. Födelsetalen är lägre än i övriga Skandinavien och ligger numera på samma nivå som i Medelhavsländerna. Åldersstrukturen är snedvriden: befolkningen åldras, årligen dör flera än som föds. Enligt Statistikcentralens senaste prognos börjar folkmängden (ca 5,5 miljoner) minska på 2030-talet om nuvarande utveckling fortsätter. Redan nu beror befolkningsökningen helt och hållet på invandring.

Helhetsbilden ser en aning ljusare ut i en färsk analys som Jan Saarela, professor i demografi vid Åbo Akademi, har gjort om den svenskspråkiga befolkningen i Finland. På grund av en något mer gynnsam åldersfördelning samt något högre nativitet förväntas den svenskspråkiga gruppen att öka (från dagens cirka 290 000) med ett par tusen personer fram till år 2040. Ökningen förväntas bli störst på Åland och i Helsingforsregionen medan många traditionellt svenskspråkiga landskapsorter tillhör till förlorarna.

Fast det inte är fråga om en massflykt får emigrationen till Sverige konsekvenser för demografin, konstaterar Saarela. ”Flyttarna är ofta unga och i barnafödande ålder och mer än hälften stannar kvar.” Kaisa Kepsus utredningar visar att Sveriges studiemöjligheter och arbetsmarknad erbjuder lockande alternativ för svenskspråkiga finländare. Denna ”hjärnflykt” balanseras i viss mån av en tunn flyttningsström i den motsatta riktningen.

Men det strukturella hotet mot tvåspråkigheten i Finland kommer inte från finskans håll utan från ökad flerspråkighet och multikulturalism. I Helsingforsregionen väntas antalet andra än finsk- och svenskspråkiga mer än fördubblas under de närmaste 15 åren. Under den pågående urbaniseringen betyder det att andelen svenskspråkiga minskar även om deras antal kan öka lite.

Det blir allt svårare både ekonomiskt och politiskt att försvara, organisera och garantera t ex vård och andra offentliga tjänster på svenska. Engelskan vinner redan nu mark i storstäder – även om de flesta invandrare räknas komma från Ryssland, Baltikum, Asien och Afrika. Under sådana omständigheter blir det också problematiskt att motivera varför de unga måste lära sig just svenska i stället för andra kanske mer internationella språk.

I kultursfären kan svenskan förhoppningsvis hålla sin ställning, tack vare långa traditioner och starka (också finansiella) institutioner. Medan Håkan A Bengtsson i Stockholm såg filmen om den strålande finländska konstnären Helen (Schjerfbeck) som ohistoriskt talar finska i filmen, har höstens storsuccé med över 150 000 besökare på biograferna i Finland varit Tove (Jansson), skaparen av mumintrollen, och hon talar svenska i filmen!

Det går fortfarande att vinna finländarnas hjärtan på båda nationalspråken. Liksom Kjell Westö gör med sina romaner, av vilka den nästsista Den svavelgula himlen filmatiseras just nu på svenska. Eller Monika Fagerholm som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2020 för romanen Vem dödade bambi?.

 

Publicerad i Dagens Arena 16.1.2021