Det är nu upp till Anderssons socialdemokratiska parti och regering att hitta en hållbar säkerhetspolitisk linje. Det skulle betyda ett stort misslyckande om Natofrågan dominerar höstens valdebatter i Sverige. 

”SVERIGE GÅR MOT ett Natoval” skrev Hufvudstadsbladet i en ledare i januari 2018. Opinionsmätningar gav varierande bild av folkets vilja men skiljelinjen mellan de konkurrerande politiska blocken var klar och tydlig. 

Alla fyra partier i den borgerliga Alliansen flaggade för Nato. ”Vi kommer metodiskt att närma oss Nato och söka stöd för ett fullt medlemskap” lovade statsministerkandidaten, Moderatledaren Ulf Kristersson i samband med säkerhetskonferensen i Sälen. Socialdemokraterna kan inte ha evig vetorätt i frågan, enligt Kristersson. 

Men något Natoval blev det inte. Försvarspolitik var en alltför känslig och riskladdat fråga för en valkampanj som sedan dominerades av klassiska teman om ekonomi och välfärd samt invandring och brottslighet. 

Inte heller ett jämnt valresultat uppmuntrade till någon nyorientering. Varken de rödgröna eller Alliansen nådde majoritet och Sverigedemokraterna där emellan – eller i utkanten – visade ingen Natoiver. Efter flera månaders förhandlingar bildade Stefan Löfven en regering som entydigt deklarerade att den inte ska söka om medlemskap i Nato. 

”DEN MILITÄRA ALLIANSFRIHETEN tjänar vårt land väl”, försäkrade Magdalena Andersson nästan rutinmässigt när hennes regering tog över i slutet av november i fjol. ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.” 

Nästan genast efter regeringens ombyte började spänningar öka i den europeiska säkerhetsstrukturen.

Rysslands president Vladimir Putin visade bestämt att han vill slutföra vad han hade börjat med ockupationen av Krim och krigföringen i östra Ukraina. 

Under de följande veckorna av het stormaktsdiplomati försäkrade Sveriges regering, ofta med försvarsminister Peter Hultqvists erfarna röst, att det inte fanns skäl att röra och störa grundpelare i landets säkerhetspolitiska linje. Det var inte dags för ökade spekulationer. 

Oppositionen hänvisade bland annat till Finland. President Sauli Niinistö hade väckt internationell uppmärksamhet med sitt nyårstal genom att än en gång konstatera: ”till Finlands rörelsefrihet och valmöjligheter hör också möjligheten att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato, om vi själva så beslutar”. 

Det gäller förstås också Sverige men regeringen där vill inte använda samma retorik. Även om majoriteten i riksdag har stött en så kallad Natooption enligt finsk modell sedan december 2020. 

Ja, är Sverige den här gången på väg mot ett Natoval i riksdagsvalet i september? 

OPPOSITIONENS FRÄMSTA utmanare heter fortfarande Ulf Kristersson men alla andra konstellationer har förändrats på fyra år, både i inrikespolitik och utrikespolitik. Den borgerliga Alliansens tid är förbi och Moderaterna söker ett nytt block med Kristdemokraterna (och Liberalerna), uppbackade av Sverigedemokraterna. 

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari förändrade dramatiskt de internationella omständigheterna på ett sätt som kan leda till nya lösningar. Men pusslet är komplicerat och inte alls enkelt, inte ens ur oppositionens synvinkel. 

”Håll dörren öppen!” krävde Kristersson i februari före det ryska anfallet, inte ”ett svenskt Natomedlemskap här och nu”. Dämpad retorik var förståelig också ur maktpolitikens synvinkel. Natofrågan fick inte bli en stötesten i samarbetet med Sverigedemokraterna som inte har varit lika ivriga att överge alliansfriheten. 

För att inte tala om Socialdemokraterna. De borgerliga Natoanhängarna har accepterat att Sverige knappast kan avvika från sin framgångsrika utrikespolitiska tradition utan Socialdemokraternas samtycke.

Krig i Ukraina har påverkat folkopinion så att trycket i Natoriktning nu kommer även underifrån. Samtidigt bör Sverige omvärdera sin plats i den förändrade säkerhetsarkitekturen i Europa. Båda aspekterna ger bättre argument för Natomedlemskap än en partipolitiskt motiverad utmaning. 

I SVERIGES SÄKERHETSPOLITIK finns det ett historiskt Finlandsargument. Under kalla kriget gav det en slags moralisk motivering till Sveriges egenintresse att hålla sig utanför Nato – annars skulle Sovjetunionen ta över Finland. 

Rätt eller fel, ekvationen funkade och Finland har alla skäl att vara tacksam för det. 

Sedan dess har grannarna blivit jämbördiga EU-länder som har utvecklat långtgående samarbete, speciellt i försvarspolitik och försvarsförmåga. 

På detta område lär de två stå närmare varandra än någonsin sedan det gemensamma riket upplöstes 1808–1809. Men under de senaste veckorna har det gamla Finlandsargumentet svängts nästan upp och ner. 

I svensk debatt påpekar man allt oftare att i säkerhetspolitik är Finland mer pragmatiskt flexibel och närmar sig snabbare Nato än Sverige. Det betyder att Finland och dess grannskap med Ryssland inte längre motiverar Sveriges alliansfrihet. Snarare tvärtom. 

NATOBOLLEN FINNS KVAR i Socialdemokraternas händer, i båda länderna. För somliga är frågan identitetspolitisk liksom även strategisk, men hur djupt splittrade partierna är, är svårt att bedöma. 

Politiskt ledarskap och skicklighet behövs nu minst i samma stil som på 1990-talet i EU-frågan. Moderata språkrör pressar på att det nu är statsministerns och regeringens plikt att skapa nationell samling i säkerhetspolitiken. 

I Finland tycks många ha tagit ett principiellt steg över Natotröskeln men oroar sig hur man mitt i dagens risker tar sin plats i alliansen. Vem skyddar oss under processen? Meningen är ju att öka, inte minska landets säkerhet. 

Samma dilemman gör Sveriges regering tveksam. ”En Natoansökan nu skulle ytterligare destabilisera den här delen av Europa”, sade statsminister Magdalena Andersson senast i tisdags. 

DET POLITISKT FÄLTET vill inte se att Sverige splittras i Nato- och icke-Natopartier. I säkerhetspolitik har brett samförstånd över partigränserna sitt egenvärde. Folkomröstning om Nato låter även problematiskt i ljuset av Rysslands potentiella motåtgärder och hybridhot. 

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har ställt folkomröstning som en förutsättning för Natomedlemskapet. Inte omöjligt, sade Ulf Kristersson före Ukrainakriget även om han klart inte gillade idén. 

”All issues are not necessarily best decided with referendum”, formulerade Magdalena Andersson diplomatiskt men bestämt när hon träffade media i Helsingfors efter mötet med Finlands statsledning. 

Det är nu upp till Anderssons socialdemokratiska parti och regering att hitta en bättre väg och hållbar linje. Det skulle betyda ett stort misslyckande om Natofrågan dominerar höstens valdebatter i Sverige. 

Hufvudstadsbladet 13.3.2022